Jag vill kämpa

Man kan få allt man vill, nästan. Vill du ha en speciell karriär, så kan du få den genom att kämpa, plugga osv. Vill du ha en viss pryl, så kan du spara pengar. Vill du ha ett barn, kan du adoptera. Vill du ha.. ja, typ allt? Så kan man kämpa sig till det. Det jobbigast med kärlek är att no matter what you do, så får du det inte om inte den andra vill. Du kan kämpa för någon, ändra dig, anpassa dig. Men om den man älskar inte vill ha en, så kan man egentligen inte göra någonting. Det är frustrerande.
.
Jag har aldrig velat någonting så mycket i hela mitt liv och jag får det inte. Jag skulle inte kapa mitt ben för det, men jag skulle göra bra mycket. Offra mycket. Kämpa väldigt mycket. Men det spelar ingen roll... och det känns så fruktansvärt orättvist.

Why won't you stay?

Det bästa jag vet, är att ligga i din famn när du sover. Känna doften av dig och se hur hela din kropp är så där löjligt avslappnad. När jag vaknade i går morse så låg jag så i flera minuter. Bara såg, luktade, lyssnade. Tog in varje litet intryck. Jag kunde inte slita min blick från någonting så vackert. Ögonblicket när du öppnade ögonen och stirrade rakt in i mina, gjorde ont. Det var inte förrän då jag kom ihåg att vi hade bråkat. Jag kommer aldrig mer få vakna upp bredvid dig och känna känslan av lycka, kärlek.
.
Fyra månader är inte ens länge. Men tillräckligt länge för att du skulle hinna ge upp. Det känns som det var planerat att såra mig precis när jag släppte allt och bara älskade. Jag önskar att du bara ringde och sa att du ångrade dig. Varför får aldrig jag en andra chans? Jag har gett andra det så otroligt många gånger, men jag kan bara komma på en enda gång då jag faktiskt fått det tillbaka.
.
Bara ringa utan att säga ett ord. Bara finnas där för mig.

Att hoppa när du inte tar emot

En motivation så efterlängtad att jag hade glömt bort hur det kändes. En vilja att sata allt. Kämpa, ta sats, vara livrädd för att bli sårad, men besluten att ta det steget i alla fall. Hoppa rakt ut. Våga lita på någon fullt ut, för att inse att det var helt förjäves.
.
Jag kommer inte ihåg senast jag var så här lycklig som jag varit senaste månaderna. Skolan har känts motiverande även om den har varit jobbig. Tidningarna har flytit på och jag har i princip inte alls haft något behov alls av att festa. Jag har känt mig nöjd i tillvaron utan att ha ett proppfullt schema. Det krossades idag när jag vaknade bredvid den mest underbara personen i världen som säger : "det är slut".
.
Ärligt talat har jag aldrig varit mer rädd någonsin. Senaste förhållandet krossade mig så hårt att jag aldrig trodde jag någonsin skulle älska någon igen. Jag var rätt säker på att jag aldrig skulle våga lita på någon helhjärtat igen. Det har varit otroligt svårt också, med många tårar och oroliga nätter. Men tidigare i veckan när jag gick hem från skolan så slog det mig att jag faktiskt litar på honom fullt ut. Jag brydde mig inte längre om han var omringad av tjejer i baren, bodde ihop med tjejer, festade med tjejer eller liknande. För jag visste att han tyckte om mig. Och ingen annan.
.
Poff sa det, sen var han borta. Jag berättade för första gången i förrgår att jag älskar honom. Jag gjorde precis det jag var livrädd för att göra. Jag gav mitt hjärta till en annan människa. Han fick det, men gav tillbaka det igen på bara något dygn. Likaså nyckeln.
.
Blommorna jag fick i torsdags bara står där framför mig och ser frågande tillbaka på mig. Vad var det som hände under bara någon dag? Jag lägger mig i sängen och kudden doftar helt underbart av honom, vad var det som hände under bara en natt? Om jag hade vetat att det var sista natten med honom så hade jag legat vaken varje sekund och bara beundrat varje liten detalj.
.
Jag älskar verkligen CH och jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. När blev jag så beroende? När blev han den enda i världen jag vill hålla om? Och hur klarar jag mig utan det när jag redan har fastnat? Om man kunde drunkna i sina egna tårar så hade jag gjort det nu.

Ännu en tidning klar!

Har suttit hela förra veckan och knåpat ihop en hel hundtidning åt mina föräldrar och hundklubben de är med i. Massvis med söta, fluffiga hundar! haha och veckan innan dess gjorde jag ju V-Dalas tidning Landskapsposten. Grymt skönt att faktiskt vara klar! Iofs är det ju nästan bara att börja med nästa nummer och ikväll har jag höstens första möte med en tredje tidning, Synapsis för medicinstudenter! Nörd nr 1?
Bröllopet var så otroligt fint! Emma var verkligen vacker som en ängel! Kommer lägga upp bilder här sen, men ni får ha lite tålamod...

Man skulle kunna tro att jag har dött...

...men det har jag inte! Vet inte vad som flugit i mig. Älskar ju att blogga, ändå har jag inte uppdaterat bloggen på TVÅ VECKOR! Helt galet! Anledningen till det är att jag har haft så mycket annat att göra att jag helt enkelt prioriterat bort det. Jag har varit på nollning, gjort layout för en hel tidning, planerat en möhippa och haft en möhippa, varit i Stockholm och köpt en brudtärneklänning och börjat skolan igen. Plus massa annat såklart.
.
Min bästis Emma ska ju liksom gifta sig nu på lördag! Hur galet är inte det? Är så himla glad för hennes skull verkligen. Men att planera en möhippa samtidigt som man gör en tidning är då inte att rekommendera. haha

RSS 2.0